Julgranen är kvar och nytt liv knoppas

Helgerna är över, men Julgranen är fortfarande kvar den har fått fullt i nya skott. Nya små fina granskott fulla med C-vitamin och liv. Tänk om det snart kommer ett nytt litet liv hem till oss med.
Tänkte att det skulle bli lite lugnt och vilsamt att inte behöva passa på telefonen dessa veckor när de haft semesterstängt nere i SA, men det verkar som om det bara gjort att väntan verkligen bara blivit värre. Det verkar som om det kommit ikapp en hur mycket det faktiskt slitit på oss den sista månaden innan jul att bara gå och vara beredd på att det sak ringa och vara resklar. Denna känslomässiga berg-och-dalbana börjar ta ut sin rätt. NU får dom ta och Ringa !
Vi satt igår kväll och började fundera över hur vi ska önska semester i sommar..... ja hur ser det egentligen ut i sommar, är någon av oss föräldraledig ? eller går vi fortfarande och väntar (Gud förbjude) om vi inget hör då..... ja då måste jag vara ledig, för annars bryter jag ihop. Kanske rent av måste vi söka en vecka i vår bara för att hämta andan, å andra sidan vill man ju inte slösa semester som vi kanske skulle behöva till själva resan (eftersom försäkringskassan inte är så snabb så är det lättare att få semesterlön än föräldraledigt).
Det känns lite tungt nu, skulle ju helst bara vilja lämna allt och åka ner till SA helst nästa vecka. Tänk om vi inte får åka förrän i maj..... så orkar man inte tänka, då blir man knäpp, försöker leva här och nu och "bara" gå och hoppas på att det kommer att ringa snart. Trodde aldrig att denna väntan kunde vara så jobbig, visst hade ja föreställt mig det men aldrig så här. just ovissheten är den absolut värsta. Att planera livet som vanligt och att allt bara rullar på samtidigt som allt kan vändas upp-och-ner med ett enda litet telefonsamtal, att ständigt vara beredd och samtidigt leva nu. Ändock har vi "bara" väntat sex månader och det är egentligen inte länge alls ( men jag hade hoppats att vi skulle slå rekord i kortaste väntan, otålig som jag är) Men om man sätter in dessa sexmånader i den stora Längtan efter barn så börjar det bli länge som vi väntat.
I januari 2008 var vi precis mitt i den andra IVF behandlingen, vi hade ringt till soc och fått reda på att vi inte fick börja adoptionsutbildningen samtidigt som vi gjorde IVF ( man ska göra varje sak helhjärtat var deras svar) och då kom vi inte med på vårens utbildning utan fick vänta tills höstens utbildning. I juni kunde vi konstatera att inte heller det tredje försöket lyckats, så då kunde vi ringa soc igen och anmäla att vi ville starta en medgivandeutredning, vi anmälde oss till AC som sökande och så var bollen i rullning. Här sitter vi nu i januari 2011 och ser en resa som varit så lång men ändå gott så otroligt fort, om vårt första försök lyckats skulle vi haft en 2½ åring springande runt i huset, konstiga tanke. Det har gått så otroligt snabbt och vi har lärt känna så många härliga nya vänner genom adoptionen som jag aldrig skulle vilja vara utan, så jag är så glad för att vi sitter där vi sitter, så otroligt lycklig att vi fått gjort denna resa (som ändock på sätt och vi knappt ens börjat) tillsammans med andra som gör samma resa som vi och som vet precis hur det är att vänta.

2011 kommer att bli ett bra år det känner jag på mig,
det har granen visat ;)
Nu har kontoret öppnat i Pretoria igen !
Låt matchningen börja, för här sitter två väldigt redo blivande föräldrar och väntar !
Tack all ni som väntar med oss det gör det så otroligt mycket lättare att vänta !